Abiotiska skogsskador

De abiotiska skogsskadorna orsakas av miljöfaktorer så som vädrets makter eller luftföroreningar.

• Frostskador
• Snöskador
• Stormskador
• Extrem torka under sommaren
• Luftföroreningar som skadegörare i skog
• Barrutglesning

Frostskador

Speciellt granplantor blir lätt utsatta för vår- och försommarfrost. Det räcker med ett par minusgrader i början av juni för att årsskotten ska dö. Lägre partier i terrängen, där kalluften samlas, är särskilt utsatta. De döda årsskotten torkar och blir hängande bruna en lång tid. Därmed går det årets längdtillväxt förlorad.

Kölden på vintern skadar vanligen inte träden. Men på våren kan barrträden lida av torka, när solen värmer upp barren och träden inte kan ta upp vatten från den frusna jorden. Speciellt små plantor kan ta skada av det.

Snöskador

Trycket av tung snö kan knäcka stammar och kvistar på såväl unga plantor som större träd. Tung och blöt snö som fryser fast i trädkronorna kan i kombination med hård vind orsaka stora skador i form av omkullblåsta och avbrutna träd.

Våra trädslag klarar av snön på olika sätt. Björken böjs i en båge av tyngden, men bryts sällan av. Tallen är inte lika seg utan bryts lätt av. Granen med sina nedåtriktade kvistar, från vilka snön lättare faller av, klarar sig bäst.

Bästa åtgärden mot snöskador är röjning och gallring av trädbestånden vid rätt tidpunkt.

Stormskador

När vindstyrkan är 20 - 23 meter per sekund är risken för stormskador stor. Skadorna kan vara koncentrerade till vissa stråk eller vara mycket omfattande och drabba stora områden.
Det är främst träd som nyligen blivit friställda som blåser omkull, t.ex. kantträd vid ett nyupptaget hygge eller fröträd i en fröträdsställning. Välskötta och gallrade skogar brukar som regel klara höga vindstyrkor utan att falla.
Tallen som har ett djupt rotsystem klarar i regel stormar bättre än granen som har ett rotsystem som ligger nära markytan. Avlövade lövträd klarar sig bäst. Oftast ger rötterna vika så att hela trädet faller, men det händer även att stammar bryts av och splittras. Skogen förlorar då en del av sitt ekonomiska värde.

Extrem torka under sommaren 

Träden börjar lida av torka när rötterna inte längre kan ta upp vatten ur marken i samma takt som trädkronan avger vatten. Små plantor är mest känsliga för torka. Större träd klarar sig bättre, då de tar upp vatten från större markdjup. Tall tål torka bäst.
Torkan sommaren 2006 var exceptionell. Enligt forskare finns det inte några forskningar som visar hur träden tål en sådan torka  och något liknande finns inte heller dokumterat.
På de torraste växtplatserna dog träden redan sommaren 2002, då det också var torrt. Då var det torra, döda tallar på bergsområden som väckte folks uppmärksamhet. Tall tål rent allmänt torka väl.  Även tallplantor klarar torkan bra.
Björkar fäller löv som en skyddsåtgärd, med vars hjälp de förhindrar uttorkning. Det är inte ett tecken på att de håller på att dö. Björkar reagerar olika snabbt på torka beroende på genetiska egenskaper. En del fäller sina löv snabbare. Glasbjörken, som trivs på fuktigare växtplatser än vårtbjörk, reagerar normalt snabbare på torka än vårtbjörken.
Även träd intill havsstränder lider av torka. Det beror på att de inte kan utnyttja salt vatten. Om det salta vattnet dock filtreras effektivt i marken så att det blir saltfritt innan träden tar upp det i rotsystemet, kan träden utnyttja även havsvatten.
Björk- och granplantor är mest utsatta vid torrperioder. På ytor som planterats med björk under speciellt torra år kommer plantavgången sannolikt att vara större. Även granplantor torde ta skada av torkan.
Trädens skadegörare lider också av torkan och deras antal minskar. Däremot är det möjligt att några insekter drar nytta av att trädens motståndskraft minskar och orsakar skador på dem nästa år. Det här är ingen självklarhet för t.ex. efter torkan sommaren 2002 kunde inget speciellt skönjas på skadefronten. 

Luftföroreningar som skadegörare i skog

Finland tar emot dubbelt mera luftföroreningar från utlandet än vi själva sänder ut över våra gränser.
De europeiska ländernas svavel- och kvävebalanser varierar mycket. 
Luftföroreningarna påverkar träden dels direkt genom att fräta på barrens och bladens klyvöppningar, dels indirekt genom att påverka marken där träden växer. Markens förmåga att stå emot föroreningar varierar beroende på de geologiska förhållandena. Trädens förmåga att klara föroreningar varierar också. Barrträd är normalt känsligare än lövträd.

Många skador definieras som luftföroreningsskador, men är i själva verket skador av svamp eller insekter. Man kan dock säga att luftföroreningarna indirekt orsakat skadorna genom att lägga en "grundstress" på träden som gjort dem mer utsatta för andra skadegörare.

Direkta skador av luftföroreningar kan ses i missfärgning av barr p.g.a. frätskador på barrens vaxskikt och intag av skadliga ämnen i barrens klyvöppningar. Sot- och dammbeläggningar samt algbeläggningar på grund av kvävenedfall är andra effekter av luftföroreningar.

Barrutglesning

I Finland har barr- och lövutglesningen undersökts från år 1986. I de nordiska länderna anses ett träd vara skadat om barrförlusten är över 20 %.
De första åren, 1986-1989, ökade barr- och lövutglesningen hos alla trädslag. Efter det har de årliga variationerna varit rätt små. År 1995 var skadebilden följande på träd på momark:

- tall: 9 % drabbade av barrutglesning
- gran: 38 % drabbade av barrutglesning
- lövträd: 17 % drabbade av lövutglesning

På basis av tio års uppföljning av samma träd konstaterar forskarna att barr- och lövutglesningen på träden i Finland nästan uteslutande beror av skogarnas höga ålder, väderleks- och klimatfaktorer samt epidemier orsakade av olika svampsjukdomar och skadeinsekter. Skogar som är utsatta för utsläpp från lokala föroreningskällor utgör ett undantag.