Biotiska skador  

I främsta hand är det insekterna och svamparna som skadar skogen. Enbart ett fåtal ryggradsdjur räknas som skadegörare på skog. Ryggradsdjurens individantal, näringskrav och skogens tillstånd bestämmer förekomsten av skador på skog som har orsakats av ryggradsdjur.
Biotiska skador kan också vara en följd av abiotiska skador. Granbarkborren sprider sig lätt från stormskadade träd som inte i tid har avverkats från skogen. Till biotiska skador räknas skador som orsakas av svampar, insekter och vilt. Här presenteras endast några av de vanligaste skadegörarna i våra skogar.

• Viltskador
• Granbarkborren
• Märgborren
• Snytbaggen
• Knäckesjukan
• Törskaterost
• Rotröta
• Sorkskador

Viltskador

Älg och andra hjortdjur kan ställvis utgöra ett stort problem. De kännbaraste skogsskadorna orsakas av hjortdjuren. Andra skadegörare är älgen, haren och gnagare. Smågnagare äter frön och plantor, men förlusterna är dock inte så kännbara. Sorkskadorna däremot har en större skoglig betydelse. I områden med för mycket djur blir det ont om mat på vintern. Då betar älgar och hjortdjur på unga tallar och björkar och ibland också på granar. De unga träden skadas svårt. Ibland tvingas skogsägaren  börja om från början med markberedning och plantering på viltskadade planteringar.
Ett sätt att komma tillrätta med viltskadorna är att minska antalet hjortdjur genom jakt. Älgskadeområden kommer sannolikt alltid att finnas. Älgen trivs helt enkelt i vissa skogsområden och där får skogsägaren räkna med en viss betning. 

Granbarkborrar

Granbarkborrarna gör sina gångar mellan barken och veden på färskt obarkat virke och i försvagade stående granar. Där lägger de sina ägg.  Vid mindre angrepp lyckas växande träd vanligen stoppa angreppet genom rikligt kådflöde. Vid massförekomst angrips och dödas även fullt friska träd.
Granbarkborren kan avsöndra ett doftämne, feromon, som lockar en större mängd granbarkborrar att angripa samtidigt. Vid omfattande angrepp skär larvernas gångsystem av trädets ledningsbanor med den följden att trädet dör. Genom att transportera bort obarkat färskt granvirke ur skogen senast inom juli månad, undviker man skador av granbarkborren. Det finns en lag för det här (263/91).

Märgborrar

Märgborrarna angriper växande tallskog. De borrar sig in i årsskotten och urholkar dem. De urätna årsskotten faller till marken på hösten.  Trädet förlorar då en stor del av sina mest produktiva barr. Tillväxtförlusten kan uppgå till 30 - 40 % efter stora angrepp under flera år.
Märgborrarna förökar sig under barken på obarkat färskt virke samt på döende eller sjuka tallar. De nya insekterna kläcks i juli. De nykläckta insekterna flyger upp i tallkronorna och äter ur märgen på årsskotten. Genom att transportera bort obarkat färskt tallvirke före början av juli, undviker man skador av märgborren. Det finns en lag för det här (263/91).

Snytbaggar

Snytbaggen angriper barrträdsplantor de tre första åren i skogen. Den äter barken nertill på stammen. Om barkgnaget når runt hela stammen, dör plantan.
Doften av färska stubbar och hyggesrester från avverkningen lockar snytbaggarna till avverkningsområden. De dras till avverkningsområden för att lägga sina ägg under barken på färska barrträdsstubbar. En snytbagge kan känna doften från en avverkningsyta på upp till 3 km avstånd.
Det finns ett talesätt som säger att "snytbaggen inte tycker om att få sand mellan tårna". Det har sitt ursprung i att skador av snytbaggen minskar kraftigt på markberedda planteringsytor.
Snytbaggen kan också bekämpas med kemiska preparat antingen i plantskolan eller av skogsägaren före utplanteringen. Behandlingen sker genom att plantorna doppas ned i eller besprutas med preparatet.

Knäckesjukan- en svampsjukdom

Angrepp av knäckesjuka, som är en svampsjukdom, gör att toppar och kvistar på små tallar, upp till 15 års ålder, blir missformade. Ibland kan de till och med dö och knäckas av. Därav namnet knäckesjuka.
Knäckesjukan behöver aspar för att utvecklas. Svampsporerna kommer till tallplantans årsskott från fjolårets asplöv som ligger på marken. Det betyder att knäckesjukan växlar värd mellan tall och asp.
Kring midsommar bildas det 1 - 2 cm långa orangefärgade fläckar på angripna skott. Sporerna sprids från dessa fläckar, sporgömmen, till aspens blad. Tillväxtvävnaden där sporgömmen bildas dör med den följd att skottet växer endast på den ena sidan. Då böjs skottet och kan t.o.m. knäckas.
En tallplanta med skadat toppskott får en krokig stam. Den enda möjligheten att bekämpa knäckesjukan är att få bort asp på områden där angrepp förekommer.

Törskaterost

Det är främst äldre tallar som angrips av törskatesvampen. Karaktäristiskt för träd som angripits av törskaterost är de torra och döda trädtopparna. Törskaterosten angriper vanligen enstaka äldre tallar, inte hela bestånd.
Infektionen sker via årsskottens barr. Svampen växer vidare genom kvisten och når sen huvudstammen. Angreppet syns som sår i kvistens eller stammens längdriktning. I såren utsöndras kåda och efter en tid uppstår mörka kåddrypande fläckar. Slutligen växer svampen runt stammen och snör då av den del av kronan som ligger ovanför, varvid den dör.
Hur snabbt svampen utvecklas beror på trädets motståndskraft. En snabb utveckling kan döda trädet på ett par år. Känsligheten för angrepp av törskaterost är sannolikt ärftlig och träd på magra marker och berg blir oftare angripna.

Rotrötan förorsakas av rottickan

Rotrötan är ett stort problem i våra granskogar. Den förorsakas av rottickan. Rottickan sprids via svampsporer som finns i luften och tränger in i växande träd via avslitna rötter och stamskador. Också under markytan sprids rottikkan via rotkontakter. Svampsporer finns i luften från morsdag till farsdag. Under den tiden försöker man minimera avverkningar i granskogar.
När en gran infekterats framskrider rotrötan i trädet i tiotals år, egentligen tills det avverkas. Rötan förstör det inre av trädet, kärnveden, tills trädet blir helt och hållet ihåligt. Stormar fäller lätt omkull rötskadade granar.
Smittan finns kvar i marken också efter avverkningar. Rottickan kan överleva i stubbar i över 25 år. Därför lönar det sig inte att plantera gran på ett tidigare rötskadat område. Markägaren blir då tvungen att byta trädslag trots att marken kanske bäst lämpar sig för gran.
Numera kan man biologiskt bekämpa spridningen av rotröta. En lösning med sporer av pergamentsvamp sprutas på stubbytorna omedelbart efter trädfällningen. Pergamentsvampen har därmed ockuperat stubben och sporer av rottickan har ingen chans att etablera sig.

Sorkskador

Det är främst åkersorken och vattensorken som förorsakar huvudbry för skogsägare.
Som tumregel kan man hålla att risken för sorkskador är minst på skogsmarker av låg bonitet. Däremot är sannolikheten för sorkskador störst på skogsmarker med hög bonitet.  Typiskt för sorkskador är att de förekommer periodiskt med cirka 3-4 års mellanrum. Markberedning och gräsbekämpning är det bästa sättet att motverka sorkskador. Det lönar också sig att placera mekaniska skydd, plantrör, runt plantorna, för att på så sätt hindra sorkarna från att tugga på plantorna. Tyvärr hindrar inte plantskydden vattensorkarnas framfart eftersom de tuggar på plantornas rötter.
Vid bekämpningen av åkersork, och speciellt vid åkerbeskogning, lönar det sig att gräsbekämpa förnyelseytan före planteringen. Efter planteringen lönar det sig att skydda plantorna med plantskydd.
Det finns många olika sorters plantskydd på marknaden och man måste göra ett val mellan pris och storlek. De mindre plantskydden är billiga, men eftersom de är ganska korta kan sorkarna nå upp till plantan. De större plantskydden är dyrare men så skyddar de plantan också i djup snö. Om man har planterat specialträdslag, till exempel hybridasp eller ek, kan det vara skäl att välja en större modell.
Plantskyddet måste ha lufthål. Utan luftning stiger temperaturen i skyddet för mycket på våren och den gröna delen av plantan börjar växa, medan rötterna sitter kvar i frusen mark. Då torkar plantan och dör omedelbart. Genom lufthålen rinner smältvatten ut från skyddet på våren. Plantskyddet ska vara framställt av nedbrytningsbart material. Annars kan den växande plantan kvävas av skyddet.
Det lönar sig att granska plantskydden en gång på våren, när snön har smultit. För säkerhets skull kan man granska plantskydden även på hösten. Vinden, det växande gräset och älgarna kan knuffa till plantskydden.
Sorkarnas naturliga fiender är bland annat ugglor, hökar och rävar.

1. Åkersorken

Sorken orsakar skador i plantbestånd på gräsrika skogsmarker. Speciellt åkersorken, men också vattensorken, räknas som allvarliga skadegörare.
Åkersorken är mellan 9-13 cm, gråbrun och har en kort svans. Åkersorken äter i huvudsak gräs och örter. Vid brist på annan föda tuggar åkersorken i sig knoppar och barr och gnager på bark av träd och buskar. Gnagspåren på stammen är vanligtvis horisontella. Barkgnaget är ovanför markytan. Allvarliga skador förekommer vanligtvis på tall och björk.

2. Vattensorken

Vattensorken gnager av barken under marken samt skalar och biter av rötterna. Vattensorkens barkgnag går i olika riktningar jämfört med åkersorkens gnag.

3. Skogssorken

Skogssorkens barkgnag kan finnas högt uppe i trädet. Skogssorken gillar tunn bark.