Energivedsuttagets miljökonsekvenser i skogsnaturen

Mängden klen död ved och stubbar i skogsnaturen har ökat som en följd av det moderna skogsbruket. I skogar som gallras och slutavverkas är produktionen av klen död ved större än i naturskogar. Som en följd av detta är de arter som är beroende av klen död ved inte hotade. Hotade arter som är beroende av död ved har därför större nytta av grovt virke.
På hyggen lämnas alltid död ved av grovt virke (lågor) som blåst omkull. Dessa ska inte tas bort i samband med insamlingen av energived.
Uttag av grenar och toppar har inte konstaterats påverka antalet arter eller artrikedomen märkbart. Kunskap om stubbrytningens effekter för mångfalden är tills vidare bristfällig.

Vattenvård i samband med energivedsuttag

På stubbrytningsområden är det skäl att fästa speciell uppmärksamhet vid vattenvården. Stubbarna ska lämnas kvar i branta sluttningar om inte markberedningsavbrott kan garanteras på annat sätt. Orörda zoner hindrar erosion på fina jordarter.
De brantaste ställena ska alltid lämnas orörda. Längs vattendrag och små vattendrag lämnas stubbarna kvar. Grenar och toppar kan tas tillvara också längs vattendragen. Längs diken lämas en 2-3 meter bred skyddszon. Längs bäckar och rännilar ska skyddszonen vara 3-5 meter bred.

Energivedsuttaget gynnar oftast rekreationsmöjligheterna

En betydande del av skogarnas rekreationsanvändning sker i ekonomiskogarna. Uttag av klenvirke ses som en positiv åtgärd med tanke på skogslandskapet. Rekreationsanvändare uplever vanligen kvarlämnade grenar och toppar som störande både i gallringar och slutavverkningar. Virkeshögarna stör intrycket av landskapet och känslan av naturtillstånd. Bär- och svampplockning underlättas av att kvistar och toppar tas ut i gallringar.
Stubbrytning försvårar på kort sikt möjligheten att röra sig på hyggena. Senare kan inverkan vara den motsatta.