Skogsvård på torvmarker

Torvmarkerna utgör en viktig del av naturen i vårt land. De ökar naturens mångfald och är samtidigt värdefulla med tanke på virkesproduktionen. Av den ursprungliga torvmarksarealen på 10 miljoner hektar, vilket är ungefär en tredjedel av Finlands landareal, har 54 % utdikats. Över 5 miljoner hektar torvmark har alltså under årens lopp förädlats till skogsbruksmark i vårt land. Torvmarker i naturtillstånd dikas inte längre. För att upprätthålla virkesproduktionen på de utdikade torvmarkerna behövs skötselåtgärder och iståndsättning av dikessystemen.

Nya råd i skogsvård för torvmarker

Nya råd i god skogsvård gällande torvmarker har utkommit på svenska år 2008. Råden för god skogsvård på torvmarker har författats av Matti Ruotsalainen och utgör en del av Tapios skogsvårdsrekommendationer. Rekommendationerna grundar sig på en bakgrundsrapport (läs rapporten på finska här) som uppgjorts av en omfattande expertgrupp. Nya råd i skogsvård för torvmarker -publikationen kan beställas från Skogsbrukets utvecklingscentral Tapios webbshop.

Virkesmängden på torvmarkerna har fördubblats på 50 år

Behovet av nya råd för skötseln av skogarna på torvmarker har sitt ursprung i de omfattande skogsdikningarna på 1960-talet. Stora arealer torvmarksskog har utvecklats till skogar i behov av både gallring och dikning. Nu väntar ungefär 1,6 miljoner hektar på iståndsättning av dikessystemen. Tidigare har skötseln av skog på torvmarker följt rekommendationerna för skötsel av fastmarksskogar. Torvmarksskogarna avviker ändå från fastmarksskogar med en ojämnare storleks- och åldersstruktur på träden. Också den rumsliga fördelningen av träd på torvmarker avviker från fastmarksskogarna. Därför behövs också egna rekommendationer för skötseln.

Skötselåtgärder i torvmarkskogar

Utdikade kärr, myrar och mossar kallas gemensamt för torvmarker till skillnad från fastmarker som saknar torvtäcke. Under torvmarksbeståndets omloppstid behövs vanligtvis en, ibland två iståndsättningsdikningar. Det lönar sig oftast att kombinera gallring med iståndsättningsdikning. Med ett skötselprogram kombineras iståndsättningsdikning, gallring och en eventuell gödsling till ett integrerat projekt. Ofta kan bottenröjning vara befogad före gallringsavverkningen också i skötta bestånd. Vid en kvalitetsgallring avlägsnas krokiga och grovkvistiga tallar.

Iståndsättningsdikning utförs för att rensa upp gamla diken. Vid en kompletteringsdikning klyvs befintliga tegar så att tegbredden inte överskrider 60 meter. Dikningen strävar till att sänka grundvattenytan så att den under växtperioden ligger på 30-50 centimeters djup.

Gödsling ger den största tillväxtökningen i bestånd på torvmarker som växer långsamt på grund av näringsbrist. Näringsobalansen kan konstateras på synliga bristsymptom, genom en barranalys eller med en torvanalys. Det lönar sig inte att gödsla bestånd som är överglesa eller glasbjörksdominerade.

Slutavverkning och förnyelse  på torvmark är ofta osäkrare och ekonomiskt mera riskfyllda än på fastmark. Förnyelsemognaden bedöms på basis av beståndets grovlek och vitalitet. För barrträd rekommenderas samma medeldiameter som på fastmark. Glasbjörken slutar växa vid 50-60 års ålder, vilket gör att timmerandelen blir låg. Vid naturligt uppkommen glasbjörk ska man på torvmark inrikta sig på massavedsproduktion. Drivningsmetoderna är en stor utmaning vid förnyelseavverkningarna. Klimatförändringen har gjort att man inte längre kan lita på att marken fryser till vintern och drivningsutrustningen utvecklas mot allt tyngre maskiner.

Förnyelse på torvmarker kräver rätt identifiering av torvmarkstypen och att man sedan väljer rätt förnyelsemetoder och trädslag. Riskerna vid förnyelser på torvmarker är främst näringsobalans, kraftig slyväxt och obalas i dräneringen. Markberedningsmetoder som lämpar sig för torvmarker är högläggning, fläckupptagning, vändhögläggning, högläggning med fåror och dikeshögläggning. Ett nytt plantbestånd skapas genom plantering, naturlig förnyelse eller sådd.

Miljöhänsynen är speciellt viktig vid alla skötselåtgärder i torvmarksskogar. På torvmarkerna har det före dikningen förekommit områden som enligt skogslagstiftningen är så kallade särskilt viktiga livsmiljöer. Om det finns fläckar som inte förstörts av dikningen bör de helst lämnas utanför alla åtgärder. I övergångsområdena mellan torvmark och fastmark förekommer ofta värdefulla livsmiljöer. Lågor och torrakor samt klibbalar är viktiga för den biologiska mångfalden på torvmarkerna. Vid dikning lösgörs fasta partiklar och näringsämnen urlakas. För iståndsättningsdikningar uppgörs därför alltid en vattenvårdsplan. Dikningen av torvmarkerna har avsevärt minskat utsläppen av den viktiga växthusgasen metan. Då vattennivån sjunker efter dikning försnabbas nedbrytningen av torv nära markytan, vilket gör att det frigörs koldioxid. Kolbalansen i de dikade torvmarkerna är ändå i medeltal positiv tack vare den koldioxid som trädbeståndet binder.

Källa: Råd i god skogsvård på torvmarker, Matti Ruotsalainen, Metsäkustannus Oy 2008.